Kibera är den största kåkstaden i Nairobi¹, och med i runda tal 1 miljon invånare (¼ av Nairobis befolkning) första anhalt för många av dem som flyttar till huvudstaden från landet. Men Kiberas betydelse för ekonomi och samhälle syns inte på Nairobikartorna, där området är en grå fläck. Liksom andra informella bosättningar, i Nairobi och annorstädes. För hur stor den informella ekonomin i de informella bosättningarna än är, vill ingen myndighet ge en ad hoc-gata kantad med plåtskjul utan bygglov det existensberättigande en gata och ett gatunamn på en karta ger.

Just i skrivande stund håller några Nairobibor på att förändra allt det. I projektet Map Kibera kartläggs under november hela Kibera i Open Street Map (OSM), för att skapa fria kartor till invånare, företag, hjälporganisationer etc.

Open Street Map har ambitionen att bygga en användarskapad världskarta (tänk Wikipedia för kartor), där all data är framtagen av privatpersoner som mäter ut koordinater, skriver in gatunamn och ritar ut fotbollsplaner eller simbassänger, och skänker sitt arbete till projektet. Till skillnad från Google Maps eller Microsofts Bing Maps finns det inget företag bakom, som kan välja att ta betalt för eller radera information i framtiden, eller hävda upphovsrätt till koordinaterna som legat till grund för kartan (något det också spekulerats i).

Enskilda personer som tillsammans mäter upp hela jorden i konkurrens med ett par av världens största IT-företag lät som en väl optimistisk tanke, men faktum är att i länder och städer som inte varit Googles topprioritet har OSM lyckats ruggigt bra. Jämför bara gatunätet i Kabul på OSM med Kabul på Google Maps. Och att kartorna är fria att användas kommersiellt eller icke-kommersiellt och utan villkor är ingen obetydlig sak i sammanhanget.

Samtidigt satsar Google stenhårt på att bygga ut karttäckningen i Afrika. Det nya årsgamla utvecklingskontoret i Nairobi (det enda, enligt företagets egen blogg, som inte har några produktionskrav utan bara kan syssla med konceptutveckling och liknande) har tagit sig an flera östafrikanska städer i samarbete med Nairobi universitet, i Sydafrika får man draghjälp av kändisar när t.ex. Thandiswa från Bongo Maffin visar sina favoritställen med egna lager på Googles kartor, och i Sydafrika satsar man nu också på att täcka in alla småstäder.

Afrikas kåkstäder håller på att hamna på kartan, bokstavligen. Och det är sannerligen ingen liten sak.

Länkar

• Map Kibera
• Map Kibera på Twitter
• Map Kiberas Googlegrupp, presentation av deltagarna
• Slum Dwellers International (SDI) om Nairobis kåkstäder (PDF)
• Cities Alliance
• UN-Habitat
• Google Maps i Sydafrika

¹ Kallas ofta Afrikas största kåkstad, men det är det nog tveksamt om någon har täckning för sådana påstående.

Under valet i Moçambique, det fjärde i den unga demokratin, har aktivistprojektet Verdade-Eleições2009 satt upp en plattform där medborgarna kan rapportera direkt från vallokalerna med sms, mejl, via webbformulär eller twitter om misstänkta oegentligheter. Plattformen är byggd på det ursprungligen kenyanska gratis open source-verktyget Ushahidi.

Vi som inte kan portugisiska kan tills vidare följa utvekclingen på All Africa, där mobilrapporter från vallokalerna tyder på att det mesta gått bra, dagens Moçambiqueartikel på Gloval Voices, lite bakgrund från Afrikagruppernas blogg eller Kajsa Johanssons.

• Verdade-Eleições 2009
• Mer från Ushahidi-gänget

De mobila bank- och informationstjänsterna har revolutionerat livet för fattiga östafrikaner, men somliga har tjänat mer på mobilrevolutionen än andra. För fortfarande är data- och teletrafik mångfalt dyrare i Afrika än i Europa. Jag ska blogga mer om det senare, låt oss bara konstatera att en genomsnittskenyan spenderar 50 procent av sin disponibla inkomst på mobiltelefoni. Bland de fattigaste är siffran högre. Samtidigt redovisar mobiloperatören Safaricom en miljarddollarvinst.

Många har räknat på och skrivit om de afrikanska mobilbolagens vinstmarginaler. Safaricom har haft en särställning, och närmast monopoliserat marknaden för mobila banktjänster. Men nu öppnar sig möjligheter för den som vill skapa egna alternativ, men en ny tjänst från FrontlineSMS: En gratis open source-plattform för att bygga mobila pengatjänster. FrontlineSMS har tidigare byggt systemet som ligger till grund för tjänster som Ushahidi, ett krisrapporteringsverktyg som användes bland annat för att samla in rapporter om oroligheterna efter valet förrförra året.

Bloggen Many possibilities skrev för en tid sedan om hur uppstarten av en sms-baserad bloddatabas för kenyanska sjukhus försvårades av att sköterskorna som skulle sköta den var ovilliga att betala kostnaden för att skicka sms-uppdateringarna. Open source-plattformar för informationstjänster löser inte problemen men dyra sms-kostnader, men lite ordentlig konkurrens på mobila banktjänster vore sannerligen inte så dumt det heller.

• credit.frontlinesms.com

Ok kids, den här är gammal och helt off topic, men måste få köra en gammal favorit i repris. Den lilla, lilla gröna pricken strax till höger om mitten är alltså en liten ö. I en sjö. Och så vidare. Bara att fortsätta zooma ut.

View Larger Map

(Inte imponerad? Hittar du något bättre så kommer jag och steker pannkakor till frukost åt dig!)

Hemma efter att ha stått i monter och fotat folk i tre dagar på Bokmässan i Göteborg, och rätt slut i fötterna och huvudet. Årets tema var Spanien, förra årets Lettland, och dessförinnan var det Estland. Även Norge, Finland (två gånger), Danmark, Island, Tyskland, Nederländerna, Polen och Litauen har haft egna temaår. Nästa års land heter…Afrika. Snacka om sinne för proportioner.

USA, Indien, Nya Zealand, Argentina, Kina och Europa (30,2 miljoner km²) på Afrika (30,3 miljoner km²). Karta kalkerad från africamaps.com.

Står man mitt på busstationen vid Temple Road i centrala Nairobi så ser man åtminstone tio, tolv grön/vita skyltar med texten ”Mpesa” utanför affärer och kiosker runt den öppna platsen. Kioskerna är ombud för den nya generationens banker i Östafrika – mobiltelefonbankerna. För när Kenya och de andra länderna i regionerna tog steget in i den mobila tidsåldern, lämnade man också gamla institutioner bakom sig, som svårtillgängliga banker och svindyra Western Union-kontor.
Med ett sms kan du idag skicka pengar tvärs över landet, betala dina räkningar eller stoppa undan en sparslant som är för liten för att bankerna ska vara intresserade, men ett steg mot ett nytt hus för dig.

För tio eller fem år sedan skickades det också pengar från busstationen vid Temple Road. Det finns pengar att göra för den som lyckas skaffa sig ett jobb i stan, och många jobbar i Nairobi för att försörja en familj någon annanstans. Det vanliga sättet att föra över pengar var att skicka dem med en vän (i bästa fall), eller sätta dem i händerna på en busschaufför med hygglig uppsyn och hoppas på det bästa. Det fungerade ibland. När ett mobiltelefonbolag, ex-statliga Safaricom, i februari 2007 introducerade en tjänst för att föra över pengar via SMS förändrades allt i ett slag. Tjänsten, som kom att följas av flera liknande, kallades Mpesa, och byggde på ett nätverk av ombud – i dag tiotusentals småbutiker och kiosker – där du som har ett mobilabonnemang eller kontantkort kan sätta in, ta ut eller föra över pengar. Två år senare används tjänsten både som sparkonto och för att betala räkningar, och tio miljoner användare har plötsligt fått del av den där särskilda makten som följer med att kunna spara pengar på ett konto, eller skicka pengar till varandra.

Mpesa är ett talande exempel på hur mobiltelefonutvecklingen i Östafrika bidragit till att göra de svagaste i samhället starkare, men inte det enda. För när det kommer till smarta mobiltelefontillämpningar ligger det internet- och datorfokuserade Nordeuropa numera ofta efter Östafrika. Sms-baserade spannmålsbörser ger bönder, som tidigare varit helt i händerna på sina uppköpare, informationen och kanalerna de behöver för att kunna ta skäligt betalt. Småsjukhus utan fast telefon och långt från närmaste internetuppkoppling använder sms-baserade blod-databaser för att hålla sig à jour med tillgången på blod på blodcentraler och sjukhus i närheten. Och innovationstakten verkar bara öka.

För några månader öppnade det bahrainska mobilbolaget Zain sitt sms-bank-system för att skicka pengar och göra betalningar också mellan olika länder i Östafrika (till att börja med Kenya, Uganda och Tanzania). Alla väntar spänt på att se vilka nya tjänster det leder till under hösten, men ett är säkert: När Östafrika ser sig omkring i världen på jakt efter inspiration till nya mobila tjänster så är
det inte Europa man sneglar på. Tidigare i år startades ett socialt nätverk för mobiltelefoner kallat Sembuse (tänk Facebook, men utan krav på internet, 3G-nät eller annan dyr infrastruktur). Det är en östafrikansk utveckling av en tidigare, liknande sydafrikansk succé. Och om inspirationen till sociala medier kommer från södra Afrika kommer nästa generations mobiltelefonbanker troligen från Sydostasien, där Filippinerna har blivit en av de ledande nationerna. I inget av fallen hör man någonsin Europa nämnas.

Nästa år går fotbolls-VM i Sydafrika. Det väntas bli genombrottet för tv i mobilen på den afrikanska kontinenten, lite som fotbolls-VM 1958 blev televisionens genombrott i Sverige, fast i många gånger större skala den här gången. De stora mobiltelefonbolagen tävlar om att leverera tekniken och telefonerna som krävs, hittills med störst framgång i västafrikanska länder. Men ska man lära något av historien, så är det inte tekniken som nu levereras från europeiska och kinesiska mobilföretag vi kommer att minnas om fem år. Utan de häpnadsväckande innovationer som blev resultatet, när den landade i dynamiska afrikanska länder i den mobila teknikutvecklingens absoluta framkant.

Björn Sennbrink söker översättare till två sajter om webbutveckling, med målgrupp privatpersoner och företag i Östafrika: WebdesignEastAfrica.com och WebdesignTanzania.com

Riktigt kul vore det om han (eller någon annan) vågade satsa på kĩkũyũ, luo, luganda eller något annat av de stora östafrikanska språken, som sedan kolonialismen aldrig haft någon officiell ställning. I Kenya är t.ex. engelska och swahili officiella språk (official language respektive national language), trots att bara en mycket liten minoritet har något av språken som modersmål. Situationen är snarlik i Uganda och Tanzania. På webben finns nu en del platser där de stora språken utvecklas. Lokala Wikipediaupplagor är ett exempel på när webbforum får en språknormerande roll, där man enas om viss teknisk nomenklatur, standardiserar skriftspråket, osv.

Även tidigare inspelningar av Den stora resan av Eyeworks i andra länder har hamnat i blåsväder. En Googlesökning räcker för att hitta kritiken i namibiska medier.

Mest omdiskuterad blev den spanska produktionen av spanska Eyeworks för tv-kanalen Cuatro: Perdidos En La Tribu. Där hämtades de namibiska deltagarna i själva verket från en förstad och placerades i en by 70 mil bort för att under en månad för att leva det slags arketyp-nomadiska liv tv-bolaget och tittarna så gärna ville se.

Den produktionen fick kritik av namibiska och spanska organisationer bland annat för ersättningen, drygt 50 kronor per dag och vuxen, vilket ska ställas mot att en månads missad skolgång för barnen och missat arbete för de vuxna. Den debatten hade dock SVT missat när de beställde serien.

– Vi har inte haft några signaler om att det fungerat dåligt tidigare, sade programchefen Micael Ekberg på dagens presskonferens.

Eyeworks Anders B Karlsson säger att det är ett helt annat team som arbetade med den spanska versionen, än som varit inblandade i bland annat svenska, nederländska och tyska upplagor.

Inspelningen av den nederländska versionen (Groeten uit de Rimboe) gick bättre. Då var den namibiska organisationen LAC med vid inspelningarna, även om LAC själva uppger att konflikter uppstod när produktionsbolaget inte ville låta LAC:s tolkar och guider bryta in i konflikter som uppstod när de helt oförberedda holländarna släpptes in i byn.

Läs mer: Gunillas resedagbok, Sveriges Radio (lyssna på Magnus Bellanders reportage från platsen), Expressen, SVT

Anders B Karlsson, VD Eyeworks Sweden

Han medgav också att LAC inte varit med i förhandlingarna om ersättning med byn (något man normalt kräver), men säger att kontraktet skickades till LAC i efterhand, och att man inte har hört några invändningar emot det.
– Den sista biten som handlar om att LAC ska få vara med och förhandla med himba, det är där det har varit något problem.

LAC:s kritik har framförallt handlat just om att det obligatoriska samarbetsavtalet saknats, och att förhandlingarna med den namibiska deltagarbyn varit orättvisa eftersom ingen varit där för att förklara för dem deras rättigheter och vad de kunnat kräva.

I övrigt ville både SVT och Eyeworks mest tala om ersättningen till den namibiska byn, som varit i fokus i svenska medier. Den var högre än vad som framgått, sade man, eftersom inte bara pengar utan också mat, läkemedel och filtar delats ut.

SVT:s programchef Micael Ekberg upprepade att man litar på att Eyeworks sköter sig, och att man räknar med att de ordnar alla papper och eventuella extra ersättningar i efterhand. Han sade också att man inte hört talas om att det skulle ha varit problem vid tidigare liknande produktioner av andra nationella bolag i Eyeworkssfären.

Nu ska Eyeworks tala med LAC, för att reda ut vad som gått snett i relationerna. Enligt Anders B Karlsson kan det bland annat handla om personliga motsättningar mellan en person i inspelningsteamet och en person på plats.

Läs mer hos Sveriges Radio och lyssna absolut på Magnus Bellanders reportage, från bland annat bilverkstaden och affären som vi med all sannolikhet inte kommer att få se i den färdigklippta serien.

Det har varit stor uppståndelse kring stormen mot Eyeworks i Namibia i dag. Många har citerat LAC, organisationen i Namibia som har tillsynsansvaret för filminspelningar bland minoritetsfolk, och som ska se till att det finns guider och tolkar på plats, att namibiska förordningar följs och att icke läskunniga och lågutbildade deltagare förstår sina rättigheter. Det har hetat till exempel att ”enligt LAC krävs ett särskilt tillstånd från filmkommissionen”. Just den informationen är dock inte särskilt svår att hitta själv, och för hugade grävare kan jag rekommendera researchverktyget Google. På filmkommissionens hemsida framgår nämligen precis vad som krävs. Eller så kan man kolla på turistministeriets hemsida. (Och tack vare uppståndelsen har ansvariga varit tillgängliga på telefon för den som velat veta mer)

Uppdatering: Till Sveriges Radio säger Eyeworks VD Anders B Karlsson att de varit medvetna om att de behövde ett kontrakt med LAC för att filma, och att de har haft ett muntligt sådant. LAC har däremot inte uppfattat att det funnits något avtal. Karlsson vill inte kommentera ersättningsnivåerna, men säger till radion att ”är det som så att det är någonting som ska justeras så kommer vi att göra det”.

Sveriges Radios Magnus Bellander rapporterar i dag som enda svenska journalist på plats från Namibia om kritiken mot SVT: Här, här och här. Framkommer bland annat uppgifter om Eyeworks kontrakt med byn, som verkar skrivet på plats, och undertecknat med en okänd människas fingeravtryck.

Uppdatering: Expressen har nått Eyeworks Swedens vd Anders B Karlsson som citeras: ”Vi anser oss självklart ha sökt alla tillstånd som behövs.” Själv har jag sökt både vd och producent utan att lycka nå någon.

Mer på SR, DN, SvD, Namibian, Common Sense, Fredrik Welander, Dackefejden, Klara, Gunillas dagbok

Huvudartikel: ”SVT bryter mot nationella bestämmelser för att kunna exploatera namibiska minoritetsfolk”

SVT:s nya serie ”Den stora resan” har spelats in i Namibia av ett produktionsbolag som valt att ignorera de namibiska bestämmelser som ska skydda utsatta minoritetsfolk mot exploatering. Nu har namibiska organisationer och myndigheter fått nog och kräver en förklaring och en ursäkt.

– Filmteamet skrev på plats ett eget litet avtal, med ynka ersättning på 50 namibiska dollar (40 kronor) och några säckar majsmjöl. Vi hade informerat produktionsbolaget om vad som gällde, men de svarade oss aldrig, säger Zeka Alberto. Han är, via organisationen Legal Assistance Centre of Namibia, tillsyningsman i området och den som varje filmteam ska vända sig till för att få filma bland Namibias minoritetsfolk.

Alberto fick via omvägar höra att produktionsbolaget, Eyeworks Productions, var i en by och filmade, berättar han när jag ringer upp honom.
– På plats mötte jag en man som bara presenterade sig som Tom och som verkade bo i området och ha arrangerat alla kontakter. När jag konfronterade honom låtsades han att han inte förstå engelska. ”I’m Swedish, I don’t speak English.” Han uppträdde väldigt arrogant. Jag hade ändå gjort klart i mitt brev till bolaget att de var mer än välkomna att ringa och fråga om det var något de inte förstod eller ville ha hjälp med, säger Alberto.

I SVT:s ”Den stora resan” får svenska familjer, synbarligen oförberedda, åka och bo i avlägsna byar hos minoritetsfolk i Sydvästafrika (himbafolket i norra Namibia), Indonesien (mentawaifolk på en ögrupp utanför Sumatra) och Oceanien (nakoelaménè¹ på en ö i Vanatu).

Himbafolket, liksom de mer kända sanfolken, har genom åren varit ett ständigt mål för mer eller mindre seriösa dokumentärfilmare och andra som velat hitta ett Afrika som ser ut som det i det europeiska eller amerikanska medvetandet – hyddor, seminomadisk livsstil, ökenlandskap, få mobiltelefoner (åtminstone inte fler än att man kan hålla dem utanför bild). Eftersom de här grupperna i regel hör till landets fattiga har de också varit lättexploaterade. Till sist bestämde sig de namibiska myndigheterna år 2000 att reglera filmteams tillgång till byarna. Den som vill spela in en dokumentär i exempelvis en by hos himbafolket i norra Namibia måste skaffa ett särskilt tillstånd, och dessutom låta en tolk och en guide följa med vid inspelningen. Trots det dyker det med jämna mellanrum upp debatter kring europeiska produktionsbolag som beter sig illa. Zeko Alberto är ändå bestört över att ett produktionsbolag som arbetar med stora produktioner åt nationella tv-bolag väljer att bryta mot regelverket och hitta på egna villkor för de medverkande.

– Nu får jag stå till svars inför informationsministern, som ringer och undrar varför jag inte sköter mitt jobb, när utländska filmbolag kan komma in och filma utan tillstånd på det här sättet, säger han.

SVT:s programchef Micael Ekberg säger att han fick uppgifterna om den namibiska kritiken på lördagskvällen.
– Vi förutsätter ju att Eyeworks håller sig till de lagar som gäller. Jag har inte fått några signaler om att det skulle vara några problem tidigare, säger Ekberg.
– Nu får vi reda ut med Eyeworks om det finns någon sanning i några av de här uppgifterna.

– Det här är människor med rättigheter, som du och jag. Vårt jobb inför en filminspelning består i att hjälpa folk i byn att förstå vad det innebär, vilka deras rättigheter är, och så vidare. Och det visar sig gång på gång att det behövs, säger Zeko Alberto.

”Den stora resan” ska börja visas om en dryg vecka. Svenska Afrikagrupperna, som är LAC:s partnerorganisation berättar om kritiken i ett pressmeddelande i kväll. The Namibian skrev om produktionen i går. Jag söker Eyeworks Sweden.

¹ Inga googleträffar, och inga träffar i Ethnologue. Uppgiften kommer från SVT. Någon som känner till en sådan etnisk grupp?

Eftersom några har frågat: Ja, jag ska snart börja jobba på SVT (den 1 september), men ännu så länge är jag frilansjournalist.

Mer på SR, DN, SvD, Namibian, Common Sense, Fredrik Welander, Dackefejden, Klara, Gunillas dagbok